När allt känns skit och man är helt nere, då vill man bara ha den man älskar vid sin sida. Att den tar hand om en, kramar en, pussar en på pannan och säger söta ord. Just nu önskar jag att det vore så!
Tobias tog bussen till Sandviken för att va med nå killkompis och jag sitter här ensam i mörkret, tankarna snurrar i mitt huvud och jag bara nyser, mår dåligt, kan knappt andas för min hals är uppsvullen, mitt knä är åt helvete( måste kolla upp om något gått sönder i det). Och febern är lika hög som för 2 dagar sedan, 38,8 grader, nästan 39 grader.
VA SKA JAG GÖRA? Sitta och gråta hela kvällen tills Tobias kommer hem? Jag vill inte vara ensam längre, när man väl behöver ha någon vid sin sida när det är jobbigt och man är nervös för morgondagen m.m då finns den inte där. Fast man säger att man vill ha personen hemma ikväll och sånt så åker den iväg för att spela dataspel 3,5 mil bort.
Ska gå ner och försöka få upp bildörrarna, skrapa alla rutor och åka ner till mamma och sitta där hela kvällen. Vill inte vara ensam för jag får panik! Och inte blir det bättre av att det kommer ta 1 timme innan bilen blir varm, jävla skitbil som jag har, mormors jävla mazda!
Hoppas ni alla andra har det bättre än mig iallafall! Livet är inte lätt ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar