Förutom kärleken i familjen så har jag upplevt kärlek en gång i mitt liv, men vår vardag kom till ett stopp och vägen vi valde gick till stupet. Det är nu förflutet och efter tre år utan att känna den kärleken har jag fått precis den känslan inom mig som jag hade då.
Ni vet den där känslan av hopp och se en framtid man trott att man aldrig kommer få. Jag är inte troende men jag tror detta är meningen, meningen med livet. Att motgångar ska komma och att man blickar framåt och ser det positiva i det hela. Att det man har inte är värt att kasta bort.
Kärlek kan vara svårt, men allt annat är också svårt. Att få vardagen att gå, att hitta drömjobbet, att bo som man drömmer om, allt onödigt tjaffs med föräldrar och vänner. Det är så mycket som kan komma upp i vägen, men att ha någon man verkligen känner kärlek till vid sin sida skulle underlätta allt. Det skulle inte ta bort bekymmerna som att få ett jobb eller att man bråkar med vänner men då har man någon vid sin sida som lyssnar, stöttar och bryr sig. Och det har jag saknat nu i 3 år.
Jag vet att jag är långt ifrån perfekt, men vill jag något så kämpar jag. Och med känslan jag har inom mig så ger jag inte upp. För tre år sedan gav jag upp, för jag var svag och orkar inte kämpa för jag vart så chockad av att jag inte bara mist den jag älskade utan även något som skulle kunna förändra min värld. NU flera år senare står jag ensam men stark och ingenting kan stoppa mig från vad jag känner, för det jag känner är starkare än något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar