ATT LEVA MED PANIKÅNGEST

Jag tänkte berätta hur det är att leva med något man är livrädd för varje gång det är påväg att komma. Detta är nytt för mig och jag hatar det mest av allt just nu.

I början av detta år efter mycket saker som hänt förra hösten, vintern m.m så kände jag mig jättekonstig en kväll. Ringde pappa så han hämtade mig ner till mina föräldrar för att sova där. När jag väl kom ner kände jag mig trygg. DÅ kom det, höll på att svimma av, var så yr så hela hjärnan kopplade bort sig och jag kunde inte koncentrera mig på någonting alls. Jag kände hur hjärtat slog dubbla slag, kändes som hjärtat skulle stanna på mig och jag kunde inte andas, var som om någon ströp mig långsamt och plågsamt och jag började hyperventilera. Hela kroppen brann, kändes som det gick lågor från huvudet och hela vägen ner till tårna, började skaka och vart iskall på hela kroppen. Grät och skrek att jag trodde jag skulle dö. Mamma ringde ambulans och dom kom ganska fort, fick ta EKG direkt och ingenting var fel med det, hade lugnat ner mig då.

Efter det försvann det runt 1 månad sen började jag känna mig svimfärdig, i 1 veckas tid fick jag runt och höll på att kollapsa helt, hela mitt huvud la av och jag kunde inte tänka klart. Såg i syne, såg dubbelt och mitt huvud var i en annan värld. Det jag såg i syne första gången var när jag väntade på min kompis Malin som var sen, satt i köket och kollade ut mot vägen då jag ser henne komma från korsningen hon alltid kommer ifrån, hon körde in å stannade utanför min port som är nedanför fönstret där jag satt. Sprang ner och där var hon inte med bilen, sprang runt husets kortsida och kollade om hon ställt sig på parkeringen. Ingen Malin där så jag ringer henne, då var hon hemma fortfarande. Fall ner på knä och grät av rädsla sen gick det över fort. 

Yrseln fortsatt varje dag i nästan 2 veckors tid, kände mig så konstig så jag knappt kunde stå till slut så jag ringde akut efter att jag kört bil och nästan kollapsat ihop av hjärtklappningar och yrsel. Fick komma till Hälsocentralen och kom till en idiot till läkare, han satt helt tyst hela tiden och jag berättade hur jag mådde. Han sa åt mig att gå och ta några prover och att han skrivit ut antideppresiva tabletter åt mig, han sa att jag skulle ta 1 tablett om dagen. När jag tog prover kom en attack, började grina, hyperventilera, fick panik och trodde jag skulle svimma, helt yr i huvudet så dom skjutsade ner mig så låg med huvudet neråt, fick vara kvar där en stund tills allt gått över. 

Dagen efter gick jag till min psykolog, 2a gången jag var dit. Vi pratade och hon sa att jag skulle börja med tabletterna dagen efter så gjorde det. Det var en Torsdag och jag sov hemma hos Malin då. Kunde inte sova något alls nästan dom 2 första dagarna med tabletter, var jättepigg och glad. När jag vaknade 3e dagen på lördagen sa jag "Idag kommer jag få åka ambulans." Mycket riktigt, jag fick en attack och åkte hem till mamma och pappa där det kom tätare hela dagen, svimmade av nästan hela tiden, hela kroppen brann, såg ingenting, hörde knappt något, jag höll på att kvävas och försökte spy för hela halsen var som om någon knytit ett snöre och drog åt hela tiden. Vet att i början av antideppresiva medel kan det öka ångest/oro m.m och det var tusen gånger värre. Var 15e minut fick jag en rejäl attack , skrek och ville dö. Sa att jag MÅSTE MÅSTE MÅSTE dööö, finns inget annat, kunde inte stå eller gå, bara sitta framåtlutad på en stol, gråta, och skrika att jag måste dö, att jag inte kan andas och att jag svimmar. Till slut ringde mamma rågivningen och dom bad mig kolla i min hals, den var röd och lite uppsvullen. Var bara att ringa 112 och väl på plats när ambulansen kom proppade dom i mig massa tabletter och fick andas in nå medicin. Hade fått en överdos, MAN SKA BÖRJA MED en halv tablett för det blir helt nytt för kroppen, fick en allergisk chock och så mycket påökad ångest av medicinen. Fick åka in prio 1, dom gjorde EKG m.m i Gävle sjukhus sen valde jag att gå vidare till Psyket för att prata där. Satt där sent inpå natten innan jag fick gå in och prata med en läkare och fick massa lugnande Atarax. 

Efter denna händelse har panikångestattackerna kommit titt som tätt, DOCK ALDRIG upplöst sig helt utan när jag börjar få känningar av dom tar jag Atarax (lindrar oro vid behov). Fått börjat med låg dos och nu högrde för resultat. Ibland kan jag må jättebra i flera dagar och nu dom senaste 2 veckorna har jag kännt mig jättesvimfärdig och mår inte bra alls pyskiskt. Detta är helt nytt för mig och jag är rädd, flyr från affärer när jag börjar känna av. Kan knappt köra bil för jag är yr i huvudet och okoncentrerad, jag kan inte va bland mycket folk för då ser jag 4 dubbelt, tappar hörseln och hjärtat slår. Mitt humör går upp och ner som en bergodal bana och jag vet inte vad jag ska ta mig till ibland. VILL KÄNNA MIG TRYGG, jag hoppas jag kommer kunna göra det en vacker dag.

I morgon ska jag prata med läkare om nya tabletter att testa på, och då en HALV tablett i början och även atarax som man kan äta till då i början när man börjar ta, men ÄR så rädd att det ska bli som sist. Går även hos psykolog 1 gång i veckan och ibland 1 gång var tredje vecka. Bra att prata ifrån sig om vad man gör dagligen och vad det kommer ifrån, stress, oro m.m ökar detta. Och efter detta som började i Januari har jag blivit helt nykterist, inte en droppe alkohol kommer någonsin forsa bland mitt blod nå mer, ett lätt beslut jag tagit. 

Jag hoppas ni kommer följa min kamp mot en bättre vardag utan panikångestattacker. Kom börja skriva lite om hur man kan få bort dom, vad som orsakar det för mig m.m Tror det kan vara bra att skriva ifrån sig också, lättare att bearbeta detta! Kom gärna med frågor. Nästa inlägg om PANIKÅNGEST kommer jag skriva om; Hur jag känner mig när det kommer/är påväg att komma.


Kan säga att när det väl kommer så känns det som man är helt ensam om det, att man är helt själv om att må såhär, men det har jag lärt mig. Flera tusen personer lever med detta dagligen!