Jag hatar mig själv hur man kan vara så dum att man ens tänker tanken på att man kan träffa okänt folk sådär. Hur man kan bara åka iväg och tro att man ska få en rolig kväll, att man ska få en kväll att att skapa bra minnen på, en sommarkväll man tror kommer bli bra som sedan föralltid kommer finnas i ett minne som det dåligaste och jävligaste man någonsin vart med om. Något som kommer leva kvar i en föralltid hur mycket man än försöker förtränga det. Att alltid känna sig orolig för att gå utanför dörren, att alltid kolla sig över axeln, att alltid vara nervös att man stöter på en person, oron som alltid kommer bara man tar ett steg utanför dörren.
Jag hatar dom där jävla orden som sitter fastprintade i mitt huvud, dom ekar om och om igen som om jag stod i mellan tusen berg och orden aldrig slutar eka runt mig.
Fan för er, fan för dig, dig , dig dig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar