Idag som många andra dagar vaknar man upp trött efter att inte kunnat sovit på hela natten, man har tusen funderingar och huvudet går på högvarv. Man försöker andas lugnt för att inte stressa upp sig men det är svårt för kroppen vill något helt annat. Försöker komma på något man kan göra men det ända som går är att göra något inomhus då det kommit massor med snö och vräker ner ute, bilen syns knappt under snön som fallit och plogbilarna har inte hunnit plogat parkeringen ens.
Att må psykiskt dåligt , vara konstant rädd för att ej klara av vissa saker sätter sån press och gör att man blir helt skakis, man vill gräva ner sig djupt in under täcket och bara sova för att slippa vara vaken och känna dom känslorna man känner. Man vill inte gå och släcka lamporna i lägenheten när klockan börjar närma sig midnatt för då vet man att man ska försöka sova vilket inte går. Att vrida och vända sig i sängen hela natten tills lakanet korvat ihop sig och man börjar störa sig på det, att vakna upp och känna noll lust att ens gå upp ur sängen, att veta att man har saker man måste göra på dagen och känna att man inte klarar av att kanske genomföra det, att ens försöka laga mat och sköta om sitt hem, sig själv är en prövning varje dag. Att vara konstant rädd bara för att man känner att det hugger till i bröstet då man tror man ska dö triggar igång en panikattack eller lite huvudvärk får en att tro att man fått en hjärnblödning. Ställer jag mig för fort upp från sängen och blir lite yr börjar jag rysa i kroppen direkt, får hjärtklappningar, känns som jag inte kan andas, känner mig ensam och rädd att jag kommer dö nu, jag kommer kollapsa totalt och då börjar jag få panik, skakad, hyperventilerar. Folk säger "andas" men det är lättare sagt än gjort. Och fast det varit såhär i 6 år nu så blir jag lika rädd varje gång fast jag vet att jag kommer ur det, jag vet att jag inte dör men just då när man är mitt i det kan man inte tänka så, för dom tankarna försvinner bort lika fort man försöker säga det till sig själv, försöker intala sig att "Nu är paniken tillbaka, andas och ta det lugnt så försvinner det snart, kommer inte dö utan det är lugnt.".
Vissa perioder är bra, jag känner glädje, livslust, ork och dom dagarna är jag så tacksam för men dom kan jag räkna på en hand i månaden. Jag vill och jag ska må bra och det har jag gett mig fan på nu för jag har kommit till insikt att det handlar inte om att bara andas när det kommer en panikångestattack och sen bli av med den för att sedan vänta och vara rädd konstant, inte våga göra saker IFALL det kanske kan komma en attack utan jag lär och ska hitta ett sätt att leva med detta, få min vardag och mitt liv att gå runt även fast jag lider av denna psykiska sjukdom. Detta ska inte få ta över och bestämma över mitt liv längre utan jag ska bestämma, det är jag som lever idag, i morgon och framförallt NU och inget ska få komma ivägen för det och jag som alla andra förtjänar att må bra och jag har mer än gärna dåliga dagar, för så funkar livet men när dom dåliga dagarn och måendet tar över och ger mig ibland på flera veckor inte ens EN ända dag utan ångest och panik, då måste det ske en ändring och det är att försöka hitta ett sätt att leva med detta. Detta år ska jag arbeta med mig själv inom alla områden för om jag ska kunna börja må bra och kunna börja leva är det dags för en förändring och det gäller många saker i mitt liv och inget kan ske på en vecka, en månad utan det får ta den tid det tar.
