Love shine a light..

Året var 2010, vintern gick mot vår likaså sommarens gröna löv blev röd, gul och orange. Det vart Oktober och marken var kall, hård och alla blad på träden hade fallit ner för att snart täckas med vit glittrande snö. Jag var ute med mina vänner sent den kvällen, vi åkte skogsväg efter skogsväg och vid varje korsning valde vi den väg vi kände på oss var den rätta. Till slut kom i fram, dit vi kallade det vår hemliga plats. Jag kommer ihåg att stjärnorna lyste den kvällen, så starkt att den lilla skogsdungen mitt ute i ingenstanns lyste upp för oss. Månen lyste som en stor lampa över oss och den speglade sig i den glittrande sjön där vi satt runt den gnistrande brasan och värme oss.

På den långa mörka vägen hem fick vi bromsa in för ett par älgar som sprang över vägen, vi var lyckliga att vi inte krockade med någon. Vad hade man gjort då, inte något hus eller några människor på flera kilometer och mottagning på våra mobiler fanns inte. När vi kom tillbaka till vår hemort var klockan rätt mycket och var och en åkte hem till sig själv för att sova. Dagen som väntade när vi skulle slå upp våra ögon efter några timmar sömn viste vi inte att det skulle bli en av dom värsta i våra liv.

Söndagen den 10 Oktober 2010. Sifforna 10-10-10, klockan var runt 11.00 på förmiddagen. Det var frost ute på bilarna, på marken låg fastfrysta löv. Jag tog mig en varm dusch, satt upp håret i en handduk på huvudet, kokade te med hunung i vilket jag inte brukade dricka ofta. Jag satt mig vid datorn för att kolla om min vän Sabina var inloggad på facebook. En vanlig värdelös söndag trodde jag väntade men jag var glad för att just denna söndag skulle jag åka och hälsa på mina två vänner i Dalarna, Sabina och Simone.

Som fingertopparna rör vid tagentbordet blir jag mer förväntansfull av att skriva till mina vackra vänner att snart är jag där hos dom, en söndag som denna kunde inte bli mer bra än att få träffa dom som har en stor betydelse för mig, vänner som jag delat så mycket glädje och äventyr med. Mitt hjärta stannade till när jag läser"Kan inte förstå vad som hänt.." . Jag kände hur jag ryste över hela kroppen, tiden stod stilla när jag klickade på en länk på Simone´s facebook logg. "Ung kvinna omkom i bilolycka".

Inom en tid på några sekunder stod jag med huvudet över toaletten och kräktes. I chocktillstånd satt jag på golvet inne på badrummet med släkt lyse, stirrade rakt ut i intet. Kände hur min katt Alice kom och drog sig mot mitt nakna ben och kvittrade som hon brukade göra. Jag gick tillbaka och satt mig på datastolen som knakade till, blundade och öppnade ögonen sakta. "Vila i frid Simone" var det första jag läste. Simone är död, Simone finns inte, detta måste vara ett skämt tänkte jag medans min hand skakade då jag försökte få fram min bästa väns mobilnummer för att ringa. Efter många signaler och inget svar skickade jag ett sms där jag skrev att hon måste ringa mig, Simone är död. Efter fem minuter fick jag svar att jag ska sluta skämta om sådanna saker. Till slut fick jag tag på min bästa vän Malin, hon brister i gråt när hon då satt sig vid datorn och läser på Simones facebooksida. Själv fick jag inte ut en enda tår, var i chocktillstånd och kunde inte tänka klart.

Timmarna rann iväg den eftermiddagen med samtal och cigarett för cigarett röktes. Mot kvällen kom Malin och hämtade mig, vi åkte till stället där olyckan inträffat. Bilresan dit gick långsamt, kommer ihåg att jag kollade på dom vita pinnarna på sidan av vägen, såg Simone framför mig hela tiden. Väl framme möttes vi av många glittrande ögon som var fyllda av tårar, folk satt ner på marken och vissa skrek och var hysteriska. Det var över hundra ljus tända på sidan av vägen, blommor låg överallt runt fotografier av vår nu älskade ängel. Kollade ner för ett brant dike på säkert tio meter där låg bildelar, ett träd som var av på mitten. Då brast allt, föll ihop på marken och fick inte ut ett ord. Den natten var lång, mörk, tyst och när jag vaknade den morgonen sprang jag upp till datorn för att kolla om dagen innan bara vart en dröm men möts av en massa dikter, fina ord på Simones facebook.

Detta är 5 år sedan idag och saknaden är enorm. Jag minns det som om det vore igår. Fina älskade Simone, du är och kommer förbli älskad och saknad. Jag hör dig sjunga i höstvindarna för oss.