Ni vet känslan i magen när mobilen piper och man tror det är den där personen som skriver, Eller när man hör dens röst. Känslan när man kommer på sig själv att man suttit och bläddrat förbi alla bilder på personen fast man sett dom hundra gånger tidigare.
Känslan att känna sig omtyckt av någon man själv tycker om. Man vill bara ha mer och mer. Att ha någon person man kan dela sin vardag med, sina bekymmer och glädje. Jag hade en sån person, en person som lyssnade på mig, stöttade mig och gav mig råd. Någon som förstod mig mer än vad vissa av mina vänner gör. En person jag fattade tyckte om och bara ville börja dela min lediga tid med för att utforska om det kunde bli något fint av det hela.
Sen kommer det småproblem och man tänder till direkt. Dom problemet blir till att man börjar tänka efter om det är värt det längre. Jag ser aldrig problem utan bara lösningar. Det går att lösa till det bästa om man är två personer som tycker om varandra och verkligen vill.
Men vad gör man om bara en själv vill och inte den andra?
Jag vet vad jag vill iallafall, och att lämna något som kan bli så fint gör ont i varje del av hela min kropp. När man fäster sig vid en person så kan man inte bara slänga iväg alla känslor, allt man pratat om och saker man delat med sig av. Jag önskar bara att jag vore annorlunda ibland, mindre svartsjuk t ex. Men vad ska man göra när det finns folk som beter sig som idioter och ger en anledningar till det.
Jag har så mycket känslor inom mig nu så jag vill bara skrika ut dom. Jag är inte världens bästa person, långt ifrån men jag har ett hjärta och det tillhör en person och om den väljer att gå en annan väg, Ja då vet jag inget längre!
