Har förlorat många människor, men min styrka som jag trodde inte var så stark som jag nu förstår att den är, är nog därför jag nu IDAG står här där jag står. Alla dessa kvällar då tårarna runnit nerför min kind, alla kvälla jag känt att jag inte klarar av smärtan i mitt hjärta och bara vill ge upp. Dom kvällarna har försvunnit nu, jag känner ingenting nå mer. Det ända jag känner är kärleken till dom runt omkring mig. Och det är dom jag alltid vill ha i mitt liv, Ni, mina vänner, familjer, min kärlek Viktor Sandin. Men ni försvinner, försvinner bort med vinden och det gör ont. Människor blir osams, det gör bara ont ett tag. Men att personer i sin omgivning försvinner och aldrig mer kommer tillbaka gör ont och den smärtan och kännslan av att sitta vid eran gravsten och känna tårarna rinna ner för kinden, det klarar jag inte av mer. Det gör mig ont att säga det här men jag vill inte leva i detta samhälle länge till om det ska vara så här. Självmord, bilolyckor, massa dödsfall. Var och varannan dag tänker jag på er som lämnar mig, ni som vandrat till den andra sidan. Ser ni oss? Hör ni oss? är ni bland oss? Jag undrar så mycket saker jag aldrig kommer få reda på. Jag vet inte varför jag skriver det här, för jag känner hur illamånde jag blir av all den smärtan som finns inuti mig. DET GÖR ONT..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar