Sandra Korscheck´s blogg

Va det en olycka eller va det den stora lyckan?

Det var en lycka inom sig men det vart en olycka av allt. Det kom som en chock när svaret kom och det vart mycket tårar när olyckan inträffade. Att man va rädd vad folk skulle tycka va det jag mest var rädd för, Rykterna spred sig fort men till dom närmaste kom det aldrig fram. Det är jag glad över. Skulle aldrig kunna ta deras åsikter om vad dom tyckte.

Tiden gick, i mitt huvud snurrade massa tankar. Tankar som jag var rädd för. För första gången i mitt snart 18 år fyllda liv skulle jag ta det största beslutet jag någonsin skulle få, kände jag då.

Nu väntar jag på att årerna ska rinna iväg och jag står där med samma beslut igen, och denna gång fatta beslutet att låta lyckan ske.

Låta mig bestämma mig med mitt livs kärlek att vi ska uppfostra ett nytt liv. Ge en tillökning i familj och släkt. Då när den lycka lr olycka, vad man nu ska kalla det skedde så valde jag tårarna framför livet. Jag valde att göra det, ta bort mitt barn. Ta bort ett liv som skulle bli något, en människa som skulle gå i mitt släkte.

Dagarna gick och tiden till det som skulle ske närmade sig. Sista dagen, sista dagen jag fick ha det lilla livet inuti mig kom. Det gjorde ont, gjorde ont i hela mig. Men jag hade fattat rätt beslut.

Om du någonstanns finns där ute, och känner, ser, tänker.. hoppas jag att du inte hatar mig.

Hoppas du inte hatar mig för mitt beslut. Månaderna har gått nu och jag har glömt av det mesta. Men inom mig finns kännslan utav att ha mördat nån, om man nu kan kalla det för det. Den kännslan finns kvar. NU, just nu dom senaste dagarna har drömmarna kommit. Drömmarna då jag ser dig krypa på golvet, skrika, höra dig gråta, höra dig växa upp och hör dig säga dina första ord. Höra dig skrika efter mamma. Har jag blivit helt psykiskt störd som börjar höra detta eller är det du som vill att jag ska må dåligt över mitt beslut att ge över dig till änglarna?

Måste jag söka hjälp för det här eller ska jag fortsätta leva i rädsla av att gjort lyckan till rädsla?

Rädsla för ens egna barn. Jag vet att om du nu skulle funnit i liv, i mitt liv skulle jag gjort bort mig för resten av mitt liv. Jag är en barn själv. Jag har inte änns kommit in i vuxenlivet änn, men den närmar sig. Då alla beslut ska tas och vara rätt för mig och dom närmaste.

Hoppas att drömmarna försvinner och att om du finns någonstanns där förstår mig.

Jag älskar dig min lilla flicka Alicia. Hoppas du finner frid.