När allt var som värst, när jag bara kände att jag inte orkade andas mer. Då stog du där.. Du stog framför mig, men du var ändå så långt bort.
Du gav mig ord som fick mig att torka bort tårarna och tänka framåt. Tänka på framtiden och allt jag har att leva för. Dina ord blev fler och fler som snart blev meningar. Sen rätt som det var en kväll hörde jag din röst. Den finaste mjukaste rösten som gav mig komplimanger. Jag börjar känna det igen, känna mig värd att leva, känna att jag har nått att leva för och känna att hoppas på en framtid som kan bli en bra framtid.
Du är inte bara vacker och snäll, du är så mycket mer. Tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar