8 dagar kvar tills det har gått 1 år. Du som var så pigg, du som var så snäll, omtänksam och hjälpte mig att förstå allt jag undrade om Tyskland.
Du bara försvann en dag, din själ flög iväg till farfar och din kropp lämnade du kvar. Jag trodde aldrig jag skulle klara av det, när jag fick reda på att du var borta. Trodde aldrig jag skulle klara av begravningen för jag var så ledsen för att jag mådde dåligt av att jag inte hälsade på dig på sista tiden då. Det ända jag vill är att krama dig och säga förlåt.
Men igår hände det. Snart 1 år gått sen du lämnade oss. Du är med farfar nu, jag har även fått kontakt med farfar men han var lite förvirrad. Men det ska vi inte gå in på. Jag är så kännslig för sånt här, men ändå va du hos mig igårkväll. Ensam hemma stog jag i köket, kände någons närvaro och vände mig. Där stod du, kollade in i mina ögon. Av räddsla hoppade jag bakåt sen var du borta. Tårarna rann ifrån mig kind medans jag skakade av rädsla och fick upp mobilen och ringde mamma som var hos grannarna. Fick inte ut ett ord, stammade och skakade, kände att jag va tvungen att spy, men vågade inte röra mig en meter ifrån där jag stod. Mamma och pappa kom hem och tog mig i min famn, då kom det, spydde och spydde och spydde. Skakade och grinade, kunde inte få ut ett ord ur min mun.
Nu ska vi försöka ta reda på vad ni vill, vad du vill. Jag har inte psyke för det här. Så varför gjorde du så? Jag vill ändå säga tack och FÖRLÅT. Förlåt farmor.
Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar