Det är kväll och det som speglar sig i fönsterna är ett mörker och några få lampor som blänker tredubbla av sitt starka ljus in i mitt vardagsrum. Tankarna är djupare än hela vägen härifrån till ingenstans. Försöker få fram några tankar som kan få mig tänka framåt men det som vart och känslorna drar fram det som vart. Jag visste inte ens att jag kunde hålla en person som säger att den inte är värd mina tårar så nära hjärtat att det gör ont varje sekund jag inte är den nära.
Hur kunde jag tro något så otroligt som att den här personen som bär ådror där blod åker, som bär det perfekta leendet, håret, ögonen och tankarna någonsin hållit min hand, smekt min kind och tryckt sin panna mot min och sagt dom orden som snart står skrivet på min vägg av ljusstrålarna från lamporna ute i mörkret ville spendera sin tid med mig, flickan som svek, grät och var olyckligt kär..
Hur kunde jag tro på det här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar