Idag är det två år sedan planet lyfte mot nya äventyr, nämligen mitt livs resa till Tanzania. Jag minns hur nervös jag var inför denna dag, så spänd och klockan är nu samma tid som planet precis hade lämnat Sverige.
Sista dagen satt jag och skrev lite, här är texten.. En liten tanke om Afrika.
Att se fattigdom med egna ögon, 3-20 åringar som jobbat på fälten längst vägarna vi åkt. Små lerhus eller trähus med torkat gräs som skyddar en familj mot regn gör ont i ens hjärta.
Att åka på lervägar som gör en illmående av alla gupp, krokiga vägar längst upp i bergen medans man ser barn från 3 år gå med skolkläder ensamma längst dikerna medans busschaufförerna tutar för att dom ska flytta sig gör att man tänker tillbaka på ens egna barndom och hur bra uppväxt man haft.
Folk på skolan vi var på har förlorat sina familjer i sjukdomar eller blivit utslängda från deras byar för dom blivit gravida är så hemskt. Några av dom har förlorat sina barn i sjukdomar och lever i hopp om utbildning för att sedan bege sig ut i det så kallade arbetslivet.
Här i Afrika lever människan dag för dag, för dom vet aldrig vad som kan hända. Dom är rädda om varandra och visar sån kärlek jag aldrig sett eller upplevt tidigare. Jag känner att efter dom här veckorna har jag en helt annan bild/syn efter allt man sett och hört. Att kunna hjälpa alla går inte, men att vara här, prata och förstå varandra ger dom så mycket mer.
Efter mycket upp och ner är jag glad att jag åkte på denna resa. Att kunna ta vara på tiden så gott det går och byta erfarenheter och tankar med varandra. Detta får oss alla att växa som människor och en tanke att ta vara på ens tid, framtid och familj.
Klicka på bilderna för att se dom större!
Vissa bilder är lånade från Eva J som också var med på resan.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar