Året
var 2010, vintern gick mot vår likaså sommarens gröna löv blev
röd, gul och orange. Efter en omtumlande sommar med seperation
mellan mig och killen levde jag själv med min katt Alice i
lägenheten jag och killen jag trodde jag skulle dela mitt liv med
byggt upp tillsammans. Efter den dagen han lämnade oss påminde allt
om honom, vad jag än gjorde fick jag upp tankarna på honom. Hur
mycket jag hatade honom för att slag, alla blåmärken som
fortfarande fanns kvar på armar och ben. Kändes som jag var
instängd i en mardröm som aldrig tog slut. Han kom aldrig hem efter
jobbet, han var som försvunnen ur mitt liv. Den kille jag byggt upp
förtroende för, killen som fått mig att känna mig älskad och
till slut fått känna mig värdelös var borta ur mitt liv. Hur
skulle jag fortsätta leva fast jag bara ville ta tillbaka den första
gången jag mötte hans blick, för efter den blicken var jag fast i
något jag och mina närmaste kallade helvetet.
Det
vart Oktober och marken var kall, hård och alla blad på träden
hade fallit ner för att snart täckas med vit glittrande snö. Jag
var ute med mina vänner sent den kvällen, vi åkte skogsväg efter
skogsväg och vid varje korsning valde vi den väg vi kände på oss
var den rätta. Till slut kom i fram, dit vi kallade det vår hemliga
plats. Jag kommer ihåg att stjärnorna lyste den kvällen, så
starkt att den lilla skogsdungen mitt ute i ingenstanns lyste upp för
oss. Månen lyste som en stor lampa över oss och den speglade sig i
den glittrande sjön där vi satt runt den gnistrande brasan och
värme oss.
På
den långa mörka vägen hem fick vi bromsa in för ett par älgar
som sprang över vägen, vi var lyckliga att vi inte krockade med
någon. Vad hade man gjort då, inte något hus eller några
människor på flera kilometer och mottagning på våra mobiler fanns
inte. När vi kom tillbaka till vår hemort var klockan rätt mycket
och var och en åkte hem till sig själv för att sova. Dagen som
väntade när vi skulle slå upp våra ögon efter några timmar sömn
viste vi inte att det skulle bli en av dom värsta i våra liv.
Söndagen
den 10 Oktober 2010. Sifforna 10-10-10, klockan var runt 11.00 på
förmiddagen. Det var frost ute på bilarna, på marken låg
fastfrysta löv. Jag tog mig en varm dusch, satt upp håret i en
handduk på huvudet, kokade te med hunung i vilket jag inte brukade
dricka ofta. Jag satt mig vid datorn för att kolla om min vän
Sabina var inloggad på facebook. En vanlig värdelös söndag trodde
jag väntade men jag var glad för att just denna söndag skulle jag
åka och hälsa på mina två vänner i Dalarna, Sabina och Simone.
Som
fingertopparna rör vid tagentbordet blir jag mer förväntansfull av
att skriva till mina vackra vänner att snart är jag där hos dom,
en söndag som denna kunde inte bli mer bra än att få träffa dom
som har en stor betydelse för mig, vänner som jag delat så mycket
glädje och äventyr med. Mitt hjärta stannade till när jag
läser"Kan
inte förstå vad som hänt.." .
Jag kände hur jag ryste över hela kroppen, tiden stod stilla när
jag klickade på en länk på Simone´s facebook logg. "Ung
kvinna omkom i bilolycka".
Inom
en tid på några sekunder stod jag med huvudet över toaletten och
kräktes. I chocktillstånd satt jag på golvet inne på badrummet
med släkt lyse, stirrade rakt ut i intet. Kände hur Alice kom och
drog sig mot mitt nakna ben och kvittrade som hon brukade göra. Jag
gick tillbaka och satt mig på datastolen som knakade till, blundade
och öppnade ögonen sakta. "Vila
i frid Simone" var
det första jag läste. Simone är död, Simone finns inte, detta
måste vara ett skämt tänkte jag medans min hand skakade då jag
försökte få fram min bästa väns mobilnummer för att ringa.
Efter många signaler och inget svar skickade jag ett sms där jag
skrev att hon måste ringa mig, Simone är död. Efter fem minuter
fick jag svar att jag ska sluta skämta om sådanna saker. Till slut
fick jag tag på min bästa vän Malin, hon brister i gråt när hon
då satt sig vid datorn och läser på Simones facebooksida. Själv
fick jag inte ut en enda tår, var i chocktillstånd och kunde inte
tänka klart.
Timmarna
rann iväg den eftermiddagen med samtal och cigarett för cigarett
röktes. Mot kvällen kom Malin och hämtade mig, vi åkte till
stället där olyckan inträffat. Bilresan dit gick långsamt, kommer
ihåg att jag kollade på dom vita pinnarna på sidan av vägen, såg
Simone framför mig hela tiden. Väl framme möttes vi av många
glittrande ögon som var fyllda av tårar, folk satt ner på marken
och vissa skrek och var hysteriska. Det var över hundra ljus tända
på sidan av vägen, blommor låg överallt runt fotografier av vår
nu älskade ängel. Kollade ner för ett brant dike på säkert tio
meter där låg bildelar, ett träd som var av på mitten. Då brast
allt, föll ihop på marken och fick inte ut ett ord. Den natten var
lång, mörk, tyst och när jag vaknade den morgonen sprang jag upp
till datorn för att kolla om dagen innan bara vart en dröm men möts
av en massa dikter, fina ord på Simones facebook. Den dagen åkte
jag och Malin till Sabina som var Simones faster och hälsade på, vi
pratade minnen, grät i varandras armar.
Efter
några dagar började jag känna mig konstig i kroppen, hade yrsel,
svettingar, såg i syne, hade svårt att andas och kändes som min
kropp och huvud brann. Den kvällen fick jag min första
panikångestattack och jag har nog aldrig varit så rädd. Ambulansen
fick komma men dom tog inte med mig in till sjukhuset, dom gav mig
lugnande och sen somnade jag gott hemma hos mina föräldrar. Dagen
efter ringde jag till en psyolog och bokade tid för att få prata ur
mig, först om att levt med en kille i över två år som misshandlat
mig, sen förlorat en nära vän tog slut på mitt psyke. Jag gick
hos psykolog två gånger i veckan och det hjälpte inte. Jag fick
börja äta antideppresiva tabletter mot panikångestattackerna och
fick åka in och ut på psyke. Var så självmordsbenägen att jag
inte kunde bo själv, jag kunde inte köra bil eller vistas bland
folk utan att näsan svimma och börja se i syne.
Vintern
kom, snön låg som ett vitt täcke på marken och det var dags för
begravning. Jag trodde aldrig jag skulle klara det, att gå på
begravning för en av sina bästa vänner. Ska det vara så? En ung
människa som hade hela livet framför sig låg längst fram i kyrkan
i en kista, det var så fint men jag minns inte mycket av vad prästen
sa för jag försökte bara vara så lugn som möjligt för att inte
bli något psykfall bland allt folk. Simone´s kompisar sjöng Love
shine the light i
kyrkan så fint i kör och när vi fick gå runt för att lägga
rosen på kistan satt jag min hand på kistan och sa "Jag
tänker inte säga farväl till idag utan önska dig lycka till på
din resa som väntar dig nu!".
Månaden
var December och jag träffade en kille jag blev jättekär i, Joakim
vände hela mitt liv upp och ner och allt dåligt som vart försvann
lika fort som vintern blev till sommar. Var den lyckligaste tjejen i
världen och ingenting dåligt stod framför mig tills vart vinter
igen. Året var 2011 och efter att börjat studera stod jag fast vid
ett beslut som kunde ändra mitt liv helt. Jag var gravid med mannen
i mitt liv, som jag trodde då. Vilken väg ska jag gå, ska jag bli
mamma, ska jag och Joakim bli föräldrar till ett inte planerat
barn. Efter en vår med komplikationer efter en abort jag ångrade
flyttade Joakim ifrån mig och här nu idag står jag ensam, men
tryggt på jorden.
Nu
när hösten är här, det har gått två år sedan Simone lämnade
oss på jorden. Mannen jag trodde jag skulle dela mitt liv med, han
som betydde allt för mig finns inge mer här hos mig. Tog mig en
härlig lång höstpromenad och en riktigt funderare om livet och vad
det innebär. Jag har nog gått många vägar fel men i slutändan
tror jag att dom lett mig hit här jag står idag. Man kan gå vilse,
stanna upp och fundera vilken väg man ska gå men i slutet på dom
gamla vägarna är idag. För varje ny dag finns en ny väg att
välja. Vilken man väljer och vart man än kommer så leder den
alltid vidare. Mitt liv är här och nu, varje dag är ny och varje
sekund jag lever ska jag ta vara på. Livet är utanför dörren och
väntar på mig och mina val här i livet.
Simone Lill-beth Marcus 1991-09-27 / 2010-10-10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar