3 månader av saknad..

Jag hade ingen aning om hur det känns. Jag hade ingen aning om vilket trauma det är att förlora någon närstående i självmord. Jag hade ingen aning om hur chocken kommer från ingenstans och hur man ska hantera det, hur man ska hantera skuldkänslor, ångest, alla frågor. Hur man någonsin ska kunna gå vidare utan att känna "vad kunde jag gjort annorlunda?!".

Hur man försöker ta sig igenom varje dag och det känns som att det börjar gå lite lättare sen kommer det på en låt som påminner om personer, man kanske ser en bild från gamla minnen, man bara åker igenom staden personen bodde i eller bara hör någon med samma namn. Det behövs så lite, bara en lugn låt eller en kärlekslåt. Man vill minnas men att bli påmind och man får en klump i halsen och känner hur tårarna börjar rinna, hur man fylls av så många olika känslor av ilska och saknad.

Ena sekunden är jag arg, arg att du lämnade oss, arg att du aldrig mer kommer svara på mina frågor, aldrig mer ringa mig eller skicka sms, aldrig mer spela tvspel med mig, aldrig mer vilja hänga med ut på äventyr, aldrig mer få krama dig eller skratta åt dina vinterskor och stora gråa mössa. Men där finns sorgen av saknad så det går snabbt över till att tårarna rinner. Jag vet att du inte vill att vi ska vara ledsen utan glädjas av tiden vi fick med dig men jag vill ha mer tid. Ska jag leva hela livet utan dig? Utan att få höra din röst som jag nu bara kan höra på videoklipp jag har med dig, aldrig mer kunna diskutera saker med dig , få rådgivning . Jag vet inte hur du tänkte, men du gav upp...helt ensam i dina tankar.

Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden, tänka annorlunda, få dig att öppna upp dig för mig, få dig att förstå att det kan bli bra, ingenting är omöjligt. Vi var ju dreamteam du och jag. Just nu känner jag mig så tom inombords, saknaden av dig är så stark och jag vill inte vara arg men jag blir det varje gång jag tänker på att jag aldrig mer får se dig, att din kropp inte ens finns mer, att du är begravd i jorden och det är svårt att inse när vi för 3 månader sedan satt och pratade om livet, pratade om vardagliga saker, bråkade och vart sams, sa att vi älskade varandra.

Jag behöver dig, behöver min bästa vän och prata med om allting. Jag vet inte om du hör mig, om du finns bland oss men jag hoppas det. Jag hoppas du fått ro , att du vilar i frid och alla bekymmer är borta. Att du förlåter mig för att jag inte fanns där när du kanske behövde mig som mest men du aldrig sa något, för jag förlåter dig även fast jag är arg och ledsen på det valet du gjorde för förlåter jag dig inte kommer jag aldrig kunna gå vidare.

Det känns bara som jag står still men tankar är överallt, som en virvelvind av känslor som bara vill ut.  Vad ska jag göra? Hur ska jag tänka?

Det är svårt att vända blad till nästa kapitel när man vet att en person inte finns med där.