Det har gått 14 dagar idag sedan vi skrev senast, då du bland annat skrev att "Det kommer det göra gumman" när jag sa att allt kommer ordna sig för dig. Två veckor av saknad, tårar och "tänk om" funderingar som gjort mig galen. Jag saknar ditt skratt, dina tokigheter du hade för dig. Jag minns hur mycket jag, Nathalie och min bror skrattade när du sa att du trodde att du hade djävulen efter dig då det hade hänt olika saker på jobbet i vintras under ett par dagar, du vart lite småsur för vi tyckte det var roligt men sen skrattade du själv åt det. När vi var ute och jag sa att vi skulle gå och träffa en person och du sa "Den kända fotbollsspelaren?" och det komiska var ju att du hade spelat fotboll men den personen förut. Eller när vi spelade tvspel med tyskarna och en frågade dig en sak på engelska och du vart grinig och började babbla på svenska för du inte tänkte dig för och dom förstod ingenting och svarade "Really ni....ah" och jag var tvungen att berätta det för mamma men hon fattade inte de roliga men jag skrattade åt det i veckor och använder orden fortfarande. Eller när vi var i Gävle på stan en kväll och polisen kom och åkte förbi och vi pussades och du frågade "får man pussas på offentliga platser?" hahah, alkoholen som tänkte fel där tror jag.
Jag kan inte dra tillbaka tiden och få saker ogjorda eller se in i framtiden vad som komma skall och hur mycket jag än önskar det så går det inte att få tillbaka dig men i minnen kommer du alltid finnas kvar.
Att förlora någon på detta sätt är inte en normal väntad död utan det är oväntat, plötsligt, chockartat och man måste genomlida svåra känslor, skuldkänslor, dåligt samvete och man kommer försöka leta svar på "varför?", "om om om om om..", Om jag bara, om han bara, om den bara. Hela livet vänds upp och ner och vardagen blir annorlunda. Det minsta lilla som att bara åka mot Gävle, spela tvspel, lyssna på musik och vakna varje morgon och lägga sig varje kväll utan att få höra av dig får en att tänka på de fina stunder man haft så samtidigt som man gråter av saknad och har panik att man bara vill höra din röst eller få det där godmorgon eller godnatt smset så skriker man åt dig och är arg för du lämnat oss. Om du bara vetat hur mycket vi alla saknar och älskar dig precis för den du är och hur många som finns runt dig, om du bara visste det..
Jag vet att du inte vill att vi ska vara ledsen men jag måste tillåta mig själv att vara arg, ledsen, besviken och tänka om. Jag måste få känna allt detta för att någon gång kunna må bra bättre igen. Jag hoppas du vet hur mycket du betytt för, hur tacksam jag är för den tiden du fanns i mitt liv och för alla stunder roliga som dåliga. Jag kommer alltid älska dig, du kommer alltid ha en stor plats i mitt liv för du var en del av det och när jag kommer tänka tillbaka att den där tiden i mitt liv när det där jobbiga hände, det var tack vare Jocke jag tog mig igenom det men nu ska jag stå på egna ben och gå igenom detta utan dig, det är svårt och jag hatar tanken att du är borta för vi alla behöver dig.
Jag önskar jag fick hjälpa dig när du kände dig svag, jag önskar du inte var rädd att göra mig eller någon annan besviken och du hade pratat med oss. Men nu är du fri Joakim, fri från skuldkänslor, oro för framtid och alla tankar. Nu får du vila men låt mig få bära med dig i mitt hjärta tills den dag vi ses igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar