You left paw prints on my heart..

Att besluta sig för att skaffa en katt när man flyttade hemifrån var inget svårt beslut då jag växt upp med katter och dom har alltid funnits runt mig genom min uppväxt. Fick nys om en liten hona som var 75% Maine Coon och 25% huskatt och jag tog emot henne i mitt hem. En liten tjej som gett mig så mycket kärlek , vilken otrolig personlighet Alice hade. Hon älskade att sitta och ligga högt upp så hon kunde se ner på alla och ha koll. Hon växte och blev jättestor för att vara tjej men det var väl för rasen är stor. Hon hade kroppen som en maine coon katt men kort päls. Hennes långa bakben gjorde att hon vickade fint på rumpan när hon gick och hennes stora gröna ögon kunde man kolla in i förevigt. Hennes päls var mjuk och fin, det mörka partierna på henne såg ut att vara svart men det var endast topparna på pälsen som var svart och allt nedanför var gråvitt så i papperna stod det vit och grå.

Jag tror Alice var mer som en ensamkatt då hon verkligen tydde sig bara till mig och hon kom alltid själv och la sig på ens bröst med armarna upp mot halsen och ville stryka sitt huvud mot ens haka och trycka sin nos mot ens mun. Hon var så stark och man kunde inte ta henne om hon satt ner själv utan hon kom när hon själv ville gosa och bli kliad på. Hon bodde hos mig i 2 år ca innan hon fick en kamrat, en grå liten halvsiames som fick namnet Peavey som jag och min dåvarande pojkvän skaffade. Dom gick ihop jättebra och vart kompisar fort men några år efter då Stewart kom in i familjen började hon bli lite mer elak. Hon lappade i med tassen mot honom och så gjorde hon även mot folk ibland, gick någon förbi kunde hon slå till med tassen. Jag kallade henne för argbiggan ibland, min fina Alice.

I morgon har det gått 4 veckor sedan du somnade in, då du slapp åka mellan ditt hem och djursjukhuset för att sövas, ta prover och röntgas och framförallt så slapp du ha ont när du skulle äta och nysa blod hela dagarna. Slippa känna det trycket du måste haft i ansiktet. Saknaden är stor här hemma, pojkarna har inte gått upp i klätterställningen någonting sen du försvann där du alltid låg, dom äter inte som förut än och leker inte så mycket. Jag brukar tända ljus vid ditt kort och haft levande blommor där till och från och förra veckan fick jag hem din aska i en urna som nu står hos mina föräldrar på din favoritplats där du alltid hoppade upp för att ligga och hålla utkik på alla, högst upp på vitrinskåpet. Jag önskar jag kunde fått några år till med dig, med min fina underbara och unika misse. Det var alltid du som kom när jag mådde dåligt och var ledsen, då jag fick panikångestattacker och bara satt och hyperventilerade och grät, då kom du och tröck dig mot mig och jag la ner mitt ansikte mot dig och kände din päls mot min kind lika som jag gjorde när du tog ditt sista andetag.

Även fast du inte är här hos mig och pojkarna nu så finns du här hos oss, i minnen och det går inte en dag utan att jag tänker på dig eller kollar på kort och videoklipp med dig. Önskar du var här hos oss, du kommer alltid förbli saknad och älskad min finaste Alice. I mitt hjärta kommer du alltid ha en stor plats även om det nu är trasigt av saknaden av dig. Jag vill inte ens nämna ditt namn här hemma så pojkarna inte ska höra det.

Må gudarna veta min kärlek till dig, må gud vara med dig och låta dig vila i frid och slippa smärta.

Starting right now I'll be strong..

Det meterhöga murar runt mig, sådana man aldrig lyckas ta sig över. Jag känner hur luften blir mer svår att andas in som om den kväver mig sakta men jag vet att den bara retas med mig. Jag börjar inse att man inte kan vinna alla krig, vinna allas tillit, vinna det som man gått förlorat men jag vet att för varje gång man faller måste man resa sig och för varje gång man fallit blir man starkare.

Att ge upp hoppet är det sista fastän man ibland bara känner hur alla känslor, makt och luften bara rinner ur ens kropp. Så många ord som vill ut, så många meningar som vill sägas men det finns inte ord nog att förklara för det sitter djupt inom en. Jag önskar jag med ord kunde förklara saker, i ord kunna få saker att ändra sig och i ord kunna bli och förlåta.

Idag börjar min kamp, min kamp mot rättvisa mot mig själv, och ingen kan stoppa mig. Jag har styrkan inombords att våga gå min väg och ta min kamp för ingen annan kan någonsin stoppa mig, för det är mitt tankesätt, mina planer, mina idéer som spelar in. Jag är här, och här ska jag vara och ta vara på den tid jag får. Kämpa.... ett ord.. kämpa, för min kamp är inte över.