Att vara ensam...

Jag har pratat med A för ett tag sedan och har var inte så värst glad och när han tar upp saker som får mig att funderar på dom tiderna då man bara ville försvinna får jag tårarna i ögonen och vet inte vad jag ska ta vägen.

Det är mycket som händer i en människas liv, en människa som jag träffar varje dag från morgon till eftermiddag. Det berör mig så mycket, för jag vet själv hur långt ner jag vart på botten och när jag läser det han skriver så känner jag klumpen inombords.

Det gör ont att veta att en sån bra kille kämpar sig igenom vardagen för att orka med och det blir bara mer och mer skit som händer.

Det kändes helt underbart att prata med honom idag, både han och jag vet att vi alltid ställer upp och lyssnar på varandra. Jag vet hur det känns att vara ensam, men nu vet han att han inte är det och det känns skönt.