Det är inte första inlägget jag skriver öppet om mina känslor och tankar och inte sista heller för det är mitt sätt att bearbeta saker. För några dagar sedan var jag på kyrkogården och tände ljus för Joakim och det slog mig att det är 5 månader sedan du lämnade oss nu här i dagarna och tiden har gått så fruktansvärt fort. Att det är så länge sedan jag fick höra din röst , få meddelande ifrån dig och nu kommer tiden bara fortsätta gå utan att få ha dig i livet. Som jag fortfarande väntar på att du ska öppna mina Snapchat, skicka en invite på playstationet eller fråga om vi ska äta tzatsiki med hemmagjord klyftpotatis med dina kryddor på.
Jag fick upp minnen på mobilen i förrgår när jag och en tjejkompis hade varit i Gävle och vi åkte förbi vid dig och du kom ut en vända, det började snöa då, den första snön kom och den la sig fort och vi kastade snö och jag skrattade för som vanligt kom du ut i foppatofflor. Och nu till helgen är det halloween, minns förra året när du hellre ville umgås med mig och mina kompisar än krogen så vi tog upp dig där och sen åkte vi runt och åkte lite bil innan vi drog hem till dig. I år var jag leopard igen när vi firade halloween, men min sminkning vart ännu snyggare än förra året.
Det är så mycket jag vill att du ska veta och jag hoppas du ser oss ifrån där du är, att jag gjorde mitt första prov i skolan idag och jag hör dig säga att du vet att jag klarade provet och att du är stolt över mig men jag fick aldrig ens berätta att jag kom in på skolan eller något till dig. Den första personen jag tänkte på när jag skrev sms till mamma att jag gjort provet klart idag var att jag ville ringa dig och berätta, för du var den första jag berättade allt för. Vi visste ju till och med när den andra var på toaletten liksom.
Att du är en siffra i statistiken över folk som begick självmord 2019 är så fel för du är mycket mer än en siffra man läser om dagligen. Du var en pappa, son, lillebror, ex, bästa vän, lagkamrat och så mycket mer. En sån godhjärtad människa har jag inte mött tidigare, hur du alltid satt alla andra före dig själv och så mycket du lyssnade på mig jämt om mina problem och alltid fanns där fast du själv var så långt ner i ditt mående att du till slut inte orkade se dig själv i spegeln.
Av händelser man är med om här i livet lär man sig saker och jag har verkligen tänkt till en extra gång jämt nu om man ser skillnad på en människans beteende eller mående men man kan inte göra så mycket när folk inte berättar och öppnar upp sig. Att psykiskt ohälsa ökar så mycket och folk mår dåligt är skrämmande. Att jag levde 10 år med panikångestattacker, fått äta antideppresiva tabletter som inte ens hjälpte, lugnande vid behov och gå hos både kbt och psykologer har hjälpt till och från och till slut kommer det bli bättre även om det kommer hinder efter vägen för livet är inte lätt, man ska gå igenom mycket och ibland kommer vi till ett vägskäl där vi lär välja ny väg och vart den leder vet man inte. Jag har velat ge upp så många gånger för när man väl är där så långt nere ser man ingen utväg, man tror inte det blir bättre och vara ensam i dom tankarna är inte bra. Jag önskar du hade öppnat upp dig så du kunde få den hjälp du behövde för att ta dig upp och kunna leva det livet du föddes till, att vara den glada pappan till din dotter, vara son och lillebror, den där lagkamraten i sporten och ens bästa vän. Saknaden är hemskt när man verkligen vill en person som har stor betydelse för en i sitt liv, men i tankarna kommer du alltid leva kvar.
Jag hoppas du fått den frid och lugn du ville ha världens bästa du och jag kommer alltid minnas den bra personen du var. Jag älskar dig Joakim, nu och föralltid.
