Sandra Korscheck´s blogg: februari 2018

Skriven av mig hösten 2012.

Året var 2010, vintern gick mot vår likaså sommarens gröna löv blev röd, gul och orange. Efter en omtumlande sommar med seperation mellan mig och killen levde jag själv med min katt Alice i lägenheten jag och killen jag trodde jag skulle dela mitt liv med byggt upp tillsammans. Efter den dagen han lämnade oss för sista gången påminde allt om honom, vad jag än gjorde fick jag upp tankarna på honom. Hur mycket jag hatade honom för varje slag, alla blåmärken som fortfarande fanns kvar på armar och ben. Kändes som jag var instängd i en mardröm som aldrig tog slut. Han kom aldrig hem efter jobbet, han var som försvunnen ur mitt liv, den killen jag byggt upp förtroende för, killen som fått mig att känna mig älskad och till slut fått känna mig värdelös var äntligen borta ur mitt liv. Hur skulle jag fortsätta leva? Tanken slog mig många gånger hur jag bara ville ta tillbaka den första gången jag mötte hans blick, för efter den blicken var jag fast i något jag kallade helvetet.

Det vart Oktober och marken var kall, hård och alla blad på träden hade fallti ner för att snart täckas med vit glittrande snö. Jag var ute med mina vänner sent den kvällen. Vi åkte skogsväg efter skogsväg och vid varje korsning valde vi en ny väg. Till slut kom vi fram, dit vi kallade vår hemliga plats. Jag kommer ihåg att stjärnorna lyste den kvällen, så starkt att den lilla skogsdungen mitt ute i ingenstanns lyste upp för oss. Månen var som en stor lampa över oss och den speglade sig i den glittrande sjön där vi satt runt den gnistrande brasan och värme oss.

På den långa mörka vägen hem fick vi bromsa in för ett par älgar som sprang över vägen, vi var lyckligt lottad att vi inte krockade. Vad hade man gjort då mitt ute i skogen där det inte fanns mottagning på mobilen och flera kilomter till första hus. När vi kom tillbaka till vår hemort var klockan rätt mycket och var och en åkte hem till sig själv för att sova. Dagen som väntade när vi skulle slå upp våra ögon efter några timmar sömn visste vi inte att de skulle bli en av dom värsta i våra liv.

Söndagen den 10 Oktober 2010, siffrorna 10-10-10, klockan var runt 11.00 på förmiddagen. Det var frost ute på bilarna och ute på marken låg fastfrysta löv. Jag tog mig en varm dusch och satt upp håret i en handduk på huvudet och kokade te med honung, vilket jag inte brukade göra ofta. Jag satt mig vid datorn för att kolla om min vän var inloggad på Facebook. En vanlig värdelös söndag som man alltid säger men inte idag för jag var glad för jag skulle åka och hälsa på mina två vänner i Dalarna, S och S.

Som fingertopparna rör vid tagentbordet blir jag mer förväntansfull av att skriva till mina vackra vänner och snart är jag där hos dom. En söndag som denna kunde inte bli mer bra än att träffa dom som har en stor betydelse för mig, vänner som jag delat så mycket glädje och äventyr mer. Mitt hjärta stannar till när jag läser "Kan inte förstår vad som hänt..", jag kände hur jag ryste över hela kroppen, tiden stod stilla när jag klickade på en länk på S´s facebook logg, "Ung kvinna omkom i bilolycka.".

Inom en tid på några sekunder stod jag med huvudet över toaletten och kräktes. I chocktillstång satt jag på golvet i badrummet med släkt lyse och stirrade rakt ut i intet. Kände hur Alice kom och drog sig mot mitt nakna ben och kvittrade som bara hon kunde göra. Jag gick tillbaka och satt mig på datastolen som knakade till, blundade och öppnade ögonen sakta. "Vila i frid S" var det första jag läste, S är död, S finns inte, detta måste vara en skämt tänkte jag medans min hand skakade när jag försökte få fram min bästa väns mobilnummer för att ringa, efter många singnaler och inget svar skickade jag ett sms att hon måste ringa mig, S är död. Efter fem minuter som kändes som flera timmar fick jag ett svar att jag ska sluta skämta om sådanna saker. Till slut får jag tag på min vän och hon brister ut i gråt när hon satt sig vid datorn och läser på facebook vad som hänt. Själv fick jag inte ut en tår för jag var i chocktillstånd och kunde inte tänka klart.

Timmarna rann iväg och den eftermiddagen med samtal kom min vän och hämtade upp mig och vi tog upp två vänner till och åkte till stället där olyckan inträffat. Bilresan dit gick långsamt och kommer ihåg hur jag kollade på dom vita pinnarna på sidan av vägen samtidigt som jag såg S framför mig hela tiden. Väl framme möttes vi av många ögon ögon som var fyllda av tårar, folk satt ner på marken och vissa skrek av sorg. Det var över hundra ljus tända på sidan av vägen och blommor låg överallt runt fotografier av vår nu älskade ängel. Jag kollade ner för ett brant dike på säkert 20 meter och där låg bildelar och ett träd som var av på mitten. Då brast allt, föll ihop på marken och fick inte ut ett ord. Den natten var lång, mörk, tyst och när jag vaknade den morgonen sprang jag direkt till datorn för att kolla om gårdagen bara vart en mardröm men nej, jag möts av massa dikter och fina ord på S´s facebook. Den dagen åkte jag och min bästa vän till andra S som var S´s släkting och hälsade på, vi pratade minnen och grät i varandras armar.

Efter några dagar började jag känna mig konstig i kroppen, hade yrsel, svettningar, såg i syne, hade svårt och andas och kändes som min kropp och huvud brann. Den kvällen fick jag min första panikångestattack och jag har nog aldrig varit så rädd. Ambulansen fick komma men tog inte med mig till sjukhuset men dom gav mig lugnande och sen somnade jag gott hemma hos mina föräldrar. Dagen efter ringde jag till en psykolog för att boka in en tid för att få prata ur mig, först om att levt med en kille i över två år som misshandlat mig, sen förlorat en vän tog på mitt psyke. Jag gick hos psykologen två gånger i veckan och de hjälpte inte och jag fick börja äta antideppresiva tabletter mot panikångestattackerna och fick åka in till psyke till slut. Var så självmordsbenägen att jag inte kunde bo själv, kunde inte köra bil eller vistas med folk utan att nästan svimma och jag började se i syne.

Vintern kom och snön låg som ett vitt täcke på marken och det var dags för begravning. Jag trodde aldrig jag skulle klara det, att gå på begravning för en av sina vänner. Ska det vara så? En ung människa som hade hela livet framför sig låg längst fram i kyrkan i en kista. Det var så fint och efteråt minns jag inte så mycket av vad prästen sa för jag försökte vara så lugn som jag kunde för att inte bli något psykfall bland allt folk. S´s kompisar sjöng låten Love shine the light så otroligt fint i kör och när vi fick gå runt och lägga rosen på kistan satt jag min hand på kistan och sa "Jag tänker inte säga farväl till dig idag utan önska dig lycka till på din resa som väntar dig nu.".

Månaden var December och jag träffade en kille jag blev jättekär i, J vände hela mitt liv upp och ner och allt de dåliga som vart försvann lika fort som vintern blev till sommar. Jag var den lyckligaste tjejen i världen och ingenting dåligt stod framför mig tills det vart vinnter igen. Året var 2011 och efter att ha börjat studera stod jag fast vid ett beslut som kunde ändra mitt liv helt. Jag var gravid med mannen i mitt liv... som jag trodde då. Vilken väg ska jag gå, ska jag bli mamma, ska jag och J bli föräldrar till ett inte planerat barn? Efter en abort med komplikationer vart det vår och J flyttade ifrån mig , jag vart ensam själv.

Hösten kom och det hade gått två år sedan S lämnade oss på jorden, mannen jag trodde jag skulle dela mitt liv med, han som betydde allt för mig fanns inge mer hos mig. Jag tog mig en härlig höstpromenad och en riktigt funderare över livet och vad det innebär. Jag har gått många vägar fel men i slutändan tror jag att dom lett mig hit jag står idag. Man kan gå vilse, stanna upp och fundera på vilken väg man ska gå men i slutet av dom gamla vägarna är idag. För varje ny dag finns en ny väg att välja. Vilken man väljer och vart man än kommer så leder den alltid vidare. Mitt liv är här och nu, varje dag är ny och varje sekund jag lever ska jag ta vara på. Livet är utanför dörren och väntar på mig och mina val här i livet.

Till minne av

Simone Lill-beth Marcus 1991-09-27 / 2010-10-10